En dag för mer än femton år sedan fick jag tre trasmattor av mormor. På bilden ovan syns två av dem, den tredje ser ungefär likadan ut som mattan till vänster. Mormor berättade för mig att "dissa ä så värdefulle", inte i pengar naturligtvis men i ålder och affektionsvärde, och att det var viktigt att de skulle tas vara på. Mattorna är både trasiga och slitna, men trots det tycker jag att de är så tjusiga. Övertalningsförsök till att få mig att slänga bort dem har gjorts, men jag tänker absolut inte göra mig av med dessa.
Till bottnarna har man använt sig av vad som verkar vara gamla blåbyxor, och den mittersta mönsterbården är vävd i blekrosa. Antagligen var färgerna starkare när mattan var ny, eftersom jag skulle tro att den måste ha bleknat under årens gång.
Jag har fått lära mig att man absolut inte skall väva av trikåtrasor, men på den här bilden syns det att man ändå har använt sig av sådana i mönsterbården. Och sakernas förhållande var förstås annorlunda förr i tiden; då fick man naturligtvis använda sig av vad man hade tillgång till, och man kunde inte vara alltför nogräknad rörande materialvalet.
Som så ofta när jag lägger ut saker för fotografering dök Ellen upp och skulle vara med, och här testar hon mattans klösmotstånd. Den verkar ha fått godkänt.
Den högra mattan har samma slags mönsterbård, men den har bara två bårder, i övrigt är den smalrandig i blått, vitt och svart.
Fransarna är rejält slitna efter att ha varit trampade på i många år, men det hör ju till mattans charm. Tyvärr frågade jag aldrig mormor vem som har vävt de båda trasmattorna, dumt nog, men kanske är det mormor själv som har gjort dem i sin ungdom, eller möjligen någon i generationen före henne. Oavsett vilket så var den här väverskan betydligt skickligare än mig på att få till fina mönsterbårder, så detta är någonting för mig att sträva mot och inspireras av i mitt framtida vävande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.